Filmen, som har börjat visas på svenska biografer, följer Elsa (Bárbara Lennie), en framstående manusförfattare som drabbas av svår migrän och blir inlagd på sjukhus. Hennes fysiska smärta utvecklas till en psykisk kris som troligen bottnar i en förträngd sorg, vilket driver handlingen in i ett inre landskap av ångest och självutforskning.
Elsas pojkvän, en brandman som också tar extrajobb som stripper på möhippor, blir en stödjande men samtidigt perifer figur när Elsa gradvis tar kontroll över sitt eget liv och skrivande. Parallellt introduceras en manlig manusförfattare som speglar Almodóvar själv, vilket ger filmen ett meta‑narrativt lager där både Elsa och den manliga författaren skriver om varandra samtidigt som deras berättelser utvecklas på duken.
"Autofiktion" använder titeln som ett konceptuellt verktyg för att undersöka hur gränsen mellan självbiografi och fiktion kan suddas ut. I filmen blir skrivprocessen ett sätt att bearbeta tunga ämnen som självmordsförsök och intima förtroenden, samtidigt som den ifrågasätter författarens ansvar gentemot de personer som inspirerar berättelsen.
Almodóvars tidigare verk, särskilt 2019 års "Smärta och ära" ("Pain and Glory"), har också handlat om hans egna smärtor, men i "Autofiktion" ligger fokus tydligt på kvinnliga perspektiv. Kritiker pekar på att Almodóvar återigen placerar kvinnor i centrum, men med en komplexitet som går bortom traditionella stereotyper – en aspekt som har jämförts med författaren Elena Ferrante och hennes djupgående skildringar av kvinnors inre liv.
Recensenten menar att filmen inte rankas bland Almodóvars allra bästa, men beskriver den som elegant och fängslande, med en narrativ struktur som belönar tittare som är vana vid hans stil. "Autofiktion" blir därmed ett intressant tillskott till regissörens filmografi, särskilt för dem som följer hans utforskning av identitet, minne och konstnärlig frihet.